Jiddisch på Söder, jiddisch på “Estelle”

Det är inte varje dag man kan läsa något nytt om jiddisch, men veckorna före jul hände det. Dels i Leif Zerns nyutkomna “Kaddisch på motorcykel” (Albert Bonniers förlag), dels i amerikanska  פֿאָרווערטס “Forverts” nummer från den 26 oktober. Så här minns Zern:

Jiddisch var en ständig källa till förnöjelse. Men även till förargelse. Det fanns alltid någon som visste bättre och fick oss andra, mindre vetande, att känna oss som andra klassens judar. Att vara jude var som att vara med i en tävling.

Det var naturligtvis djupt orättvist, för det finns ingen riksjiddisch på samma sätt som rikssvenska, eftersom det aldrig funnits något rike, bara en lång och delvis oöverskådlig historia, som kan räkna sina rötter till medeltidens judar som kom från norra Italien och södra Frankrike till Rhenområdet och började blanda hebreiska ord med germanska och senare med slaviska och flera andra språk. /—/

Snart märktes de nya tiderna i hebreiskans framryckning, men inte hos oss. Hemma använde vi aldrig ord som kippa /…/. Vi fortsatte att säga jarmilke eller slarvigare jalmik. Att lära sig skriva var aldrig aktuellt. Till vem skulle vi skriva?

Kippa var ett av många hebreiska ord som blev allt populärare när folk började resa till Israel och distanserade sig från den östjudiska världens klagande diftonger och vulgära sj-ljud, så passande för underlivets många hemligheter. Shlang, shtup, shvantz*. På samma sätt höll vi fast vid Gut Jonteff – God helg – i stället för att byta ut det mot hebreiskans Shabbat shalom, alltför snusförnuftigt. Shabbat hette fortfarande shabbes, det hebreiska shabbat lät importerat, en smula snobbigt. /…/

Vi gjorde aldrig som så många på femtiotalet klassresan från jiddisch till hebreiska. Vi brukade inte säga att vi gick i synagogan, ett grekiskt ord som i mina öron fortfarande låter uppstyltat, som om det framförallt användes av folk som inte har för vana att gå i synagogan. Vi fortsatte att säga shul, ett ord som trots sina latinska och tyska rötter stämde med sanningen, i varje fall för oss som verkligen gick i shul.

Vår jiddisch var ett slags sviddisch. De ord vi använde hemma var de barnsliga och kärleksfulla, de som tillhörde intimsfären och krävde samförstånd för att inte uppfattas som fräcka och förolämpande. Meshugge (tokig), shikker (full), toches (stjärt), pupik (navel) och pitsel (snopp) hörde till de mesty populära. Drek (skit), shnorrer (tiggare), shikse (kristen flicka), mensch (människa) och tsorres (bekymmer) hade lika hög frekvens, liksom allt som fick tillvaron att framstå som komisk eller full av obehagliga överraskningar.

Jiddisch har en speciell fäbless för ironi, men även för dramatik, som alla språk på tröskeln mellan olika kulturer. Det fanns alltid anledning att utbrista i ett Oj vej! eller Kuss mir in den toches! – överdrifter som fick löjliga bagateller att framstå som förfärliga katastrofer. Vi älskade katastrofer!

Zerns minnen från barndomens jiddisch delar han säkert med de flesta andra och tredje generationens judiska invandrare. Och de förklarar säkert varför så få av dem som kan tala jiddisch på en enkel nivå idag, varken kan skriva eller läsa språket. För inte visste de vuxna runt unge Zern, att jiddisch ett 50-tal år senare skulle få den unika statusen av svenskt minoritetsspråk. Hade de vetat det, skulle de säkert lärt barnen både skriva och läsa. Och om barnen hade fått lära sig det så hade de fått ett manifest språk, fått lära sig att det heter på ett bestämt sätt och inte lite hur som helst; att det finns en norm.

En annan intressant detalj i utdraget är tankarna om det nya språket. Varför lärde sig personerna runt Zern på Söder i Stockholm inte det? Var det bara så, att de på 50-talet ansåg hebreiska snobbigt, eller fanns det andra, mera politiska orsaker; att sionismen inte var den rätta -ismen?

I oktobernumret av Forverts, finns som sagt också tankar kring jiddisch. Under rubriken “Vi fraktar ett budskap till folket i Gaza” intervjuas den israeliske jiddisch- och fredsaktivisten Elik Alchanan, reservofficer i israeliska armén. Vid tiden för intervjun befann han sig ombord på “Estelle” på väg till Gaza, kort innan hon bordades av israeliska flottan. I sammanhanget är det värt att nämna, att Alchanans syster, 14 år gammal, mördades av palestinska självmordsbombare i Jerusalem 1997.

Alchanan svarar på “Forverts” frågor med den sedvanliga retoriken, som vi känner till från “Ship to Gaza”s medlemmar, d.v.s. att Israels agerande är en kollektiv bestraffning och det framgår klart, att han inte är någon större vän av den nuvarande israeliska regeringen, men att fred trots allt är möjlig.

På frågan om hans jiddischkunskaper hjälpt honom att utveckla en medkänsla för “den andre” och vilken roll jiddischen spelar i hans liv, svarar han:
Mina jiddischstudier har utvecklat min plikt att inte glömma (vad som hände i) Egypten, att inte glömma främlingen, att inte glömma de föräldralösa och att inte glömma änkorna. Jiddisch spelar en stor roll i mitt liv, för i det språket lever en judisk tradition, som vi glömt i Israel. Nämligen, traditionen att kämpa för allas rätt och jämlikhet.

Reportaget från “Estelle” är signerat av “Forverts” redaktion, det vill säga; den står bakom de åsikter som förs fram. Vilket är helt i linje med tidningens slagord: “Frihet åt alla människor; Frihet åt judar att leva ett judiskt liv; Ett säkert staten Israel; En fri arbetarrörelse”.

* Redaktörens medfödda blyghet förhindrar en översättning av shlang, shtup, shvantz. Dessvärre återfinns inte heller betydelsen i det enda jiddisch-svenska lexikonet på marknaden.

Björn Moback